Om rasen

Om rasen Irländsk terrier

Rasen är gammal och fanns hos de irländska bönderna redan i början av 1800-talet. 1879 skrevs den första rasstandarden och en mer enhetlig avel tog sin början.

 

De irländska bönderna var fattiga och hade bara råd att hålla en hund, den skulle då kunna användas till allt för att fylla sin funktion. Alltså användes den till jakt, mest tjuvjakt och då var det en fördel att den stötte upp viltet men inte skallade, så gör den än idag om den används till jakt. Den skulle vakta hus och gård, inte stå och skälla i onödan men varna om främlingar närmade sig, detta finns också kvar i rasen, säga till om det behövs men aldrig skälla i onödan. Den skulle hålla rent från skadedjur, d.v. s ta råttor och småvilt som försökte inkräkta på gårdens ägor. Jag kan försäkra att även dagens Irländare tycker att en fångad råtta förgyller dagen. Den skulle vara tålig, kunna sova såväl ute som inne, vara lättfödd, kunna vakta husmor och barnen när husbond var ute och arbetade.

 

Dessa kriterier uppfylls fortfarande, Irländaren älskar människor och framförallt barn, sover gärna ute men helst i sängen, kan leva på mycket spartansk mat, men utvecklas lätt till gourmeter om de får chansen. Alltså är detta en ras som har mycket av sitt ursprung bevarat, mycket tack vare att det aldrig varit en "mode-ras", däremot förblir de som lärt känna en Irländsk terrier rasen trogen.

 

Vem passar då att ha en sån här hund ? Nästan alla, men ändå inte. De är mycket självständiga hundar som, om de får vara för mycket ensamma, lätt utvecklar sitt eget liv, de klarar sig väldigt bra utan en "ledare". Därför är det viktigt att man som ägare har mycket tid framför allt första året då man präglar sin hund, den tid man lägger ner på hunden då har man alltid igen.

 

Man måste som ägare kunna sätta gränser på ett bra sätt, genom att vara tydlig med vad hunden får och inte får. Med gränser menas inte att vara hård mot hunden, då blir den trotsig och sätter sig på tvären, utan vänligt men bestämt tala om vad som är rätt och fel.

 

Alltså tycker inte vi att man ska lämna en Irländsk terrier mer än halva dagen, max 5 timmar per dag. Däremot följer de gärna med till arbetet om det finns möjlighet till detta, anpassar sig snabbt till att ligga under skrivbordet. De hjälper givetvis till med allehanda ting i början som att tömma papperskorgar och förstöra dokument m.m. Klarar man detta som är en övergående period så blir de utmärkta kontorshundar.